Ångest

Ångest. Det gör ont i exakt hela kroppen.. De kryper upp längs ryggraden som en skugga, som en riktigt tung skugga, du kan inte se den du känner bara hur den kryper upp och sakta sprider sig i kroppen. Känslan jag försökt undvika har besökt min kropp i nästan en vecka.. Så fort man blir själv en kväll så är den där. Den kommer med tystnaden och mörkret...
Med ångesten kom också dom där tankarna, tänk om ja skulle? Eller de kanske är farligt..
Jag skulle aldrig vara så självisk att ja faktiskt skulle ta mitt liv, men tanken på att skada mig, ramla med flit eller något sånt har vart lockande vissa nätter.. Då ångesten vart som störst, då tankarna gått för långt.
Jag har sagt under en längre tid att ja ska fixa dehär och ändå blir ångesten nästan bara större.. Ja vet inte om de är för att skolan börjar snart eller för att ja är så patetisk att ja faktiskt tycker synd om mig själv.
Jag har försökt många gånger att tänka på annat, bara falla in i dröm som får mig att le. Ett fåtal gånger har ja lyckats.

Jag ber inte om någons medlidande jag ber heller inte om att någon ska tycka synd om mig. Varför skulle ni göra de? Det är ju jag själv som har satt mig i den här situationen.
Allt ja vill ha är en ändring, en ändring på mig själv. En ändring där ja kan säga att ja är nöjd med något, att ja kanske gjorde dedär bra?